Att prata om läsglasögon är ett känsligt ämne för många tror jag då det alltid är förknippat till åldern, eller rättare sagt en stigande ålder. Längre tillbaka såg alla läsglasögon likadana ut, mer eller mindre, och var bara tråkiga. Alla som hade läsglasögon var gamla och grå, så tänkte jag när jag var liten. Den som hade läsglasögon var inget annat än supergammal. De flesta av mina fröknar hade läsglasögon, dom åkte av och på och ibland förlade fröken dom och då fick alla elever hjälpa till att leta. Vi tyckte nog mest att vår fröken såg rolig ut i sina läsglasögon och fnissade ibland när hon hade satt upp dom på huvudet och samtidigt rotade runt på katedern efter dom, ingen av oss elever sade någonsin något. Men så klart upptäckte hon det efter ett tag och bannade oss ett ögonblick för att ingen ville säga något.
Dags för läsglasögon
För kanske 15 år sedan så opererade jag mina ögon med hjälp av laser. Jag hade extremt dålig syn och var rädd för att jag knappt skulle ha ledsyn innan jag fyllt sextio år. Den tanken skrämde mig mer än själva operationen så när jag hade sparat hop pengar så gjorde jag direkt slag i saken. Operationen gick bra och jag har sett bra på långt håll ända tills för ett år sedan. Då märkte jag också att jag inte längre var så himla bra på att läsa på nära håll som jag i princip alltid har varit (eftersom jag varit närsynt). Jag har också fått ett mycket sämre mörkerseende och fasar numera för att köra i mörker, och jag har inte ens fyllt sextio! Jag har ju många år kvar till dom där glasögonen, hade jag hoppats på. Men nu har jag märkt att det inte går längre, jag får helt enkelt pallra mig iväg till optikern för att både skaffa läsglasögon OCH vanliga glasögon. Herregud, hur ska detta sluta!